”Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen” föreskrivs det i vår grundlag. De två senaste månaderna har detta stadgande återkommit väldigt ofta i mina tankar. Inte minst när jag för första gången gick in i riksdagens plenisal. Men fram för allt under regeringssonderingen och nu under regeringsförhandlingarna de senaste sex veckorna.
Jag har som ny riksdagsledamot dagligen ställt mig frågan: tack vare vem sitter jag här i riksdagen? Vem har givit mig fullmakten att på Ständerhuset förhandla fram de stora politiska riktlinjerna för vårt fosterland?
Svaret är förstås givet, men det bör sägas högt. Det är inte jag själv, utan det är, endast och enbart, väljarna. I mitt fall väljarna i Nyland. Lika viktigt som att fråga vem som har gett fullmakten, är att ställa sig frågan: varför har fullmakten givits?
Jag nämnde i min förra kolumn att några dagar före regeringsförhandlingarna började hade jag publikträffar i Lappträsk, Lovisa, Borgå och Sibbo. För mig som riksdagsledamot känns det oerhört viktigt att inte distansera mig från de som givit mig fullmakten, väljarna. Vi folkvalda bör finnas tillgängliga för väljarna, inte bara på sociala medier, utan också i det verkliga livet. Men det räcker inte att vara tillgänglig. Det gäller att lyssna vad uppdragsgivarna önskar.
Under publikträffarna var det stora samtalsämnet regeringsförhandlingarna. Förväntningarna gentemot oss som förhandlar är stora. Det gäller att leverera. Jag nämner till följande några exempel från samtalen i Östra Nyland.
Östnylänningen som sällan brukar besöka politiska publikträffar, sade: ”Nu är jag faktiskt oroad, jag har flera barnbarn och jag oroar mig för deras framtid, för hur vår miljö och naturen kommer att se ut.”Och jordbrukaren från Lovisa, vars frustration och förtvivlan var påtaglig, konstaterade: ”Även om jag jobbar långa dagar varje dag i veckan, utan att ta ledigt, så står kassan tom. Detta eftersom jag på grund av byråkratin redan i ett halvt år väntat på att mitt stöd ska utbetalas”.
Läraren som jobbat över 30 år i skolvärlden sade: ”Nu är det sista möjligheten att rädda grundskolan, vi måste få fokusera på grundsakerna igen.” Och jag minns mycket väl den äldre Sibbobon som sade: ”Otto, Borgå sjukhus är så otroligt viktigt. Vi kan inte förlora det. Det får inte ske”. Företagaren från Borgå frågade: ”Hur länge ska det ta före arbetsmarknaden förnyas, så vi företagare har det lättare att anställa och flera ska få jobba? Och när ska vi i Finland sluta leva över våra tillgångar?” Och sist men inte minst vill jag nämna den respons som jag fått både före och efter valet, i såväl öst-, väst- och mellannyland. ”Svenska folkpartiet måste se till att det svenska språkets ställning tryggas i Finland”.
Denna värdefulla vägkost har gett mig energi under de långa veckorna på Ständerhuset. Samtidigt har den varit en kraftig kompass för att kunna navigera mellan de politiska vågorna.
I Svenska riksdagsgruppens svar till regeringssonderare Orpo står det: ”SFP:s medverkan i en ny regering avgörs på basen av helheten regeringsprogrammet.” Stunden för avgörande är inte ännu, men sannolikt inom de närmaste veckorna. Grundlagens skrivning ”statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen”, kommer också då att vara kraftigt närvarande. I avgörandets ögonblick gäller det att bedöma, vilket alternativ som tryggar bäst uppdragsgivarnas d.v.s. väljarnas förväntningar.
Otto Andersson
Skribenten är östnyländsk riksdagsledamot (SFP)
Östnyland 12.6.2023