Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet. Men kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.” Så skrev marskalken av Finland, C.G.E Mannerheim i sin dagorder vid Vinterkrigets slut, den 14.3.1940. Mannerheims ord är särskilt aktuella denna vecka. Förra lördagen vajade Finlands flagga på halvstång runt om i vårt land med anledning av begravningen av Mannerheimkorsets riddare Tuomas Gerdt och till minnet av alla Mannerheimkorsets riddare. Och inkommande söndag, den 6.12 firar vi Finlands självständighet för 103 gången. Denna gång i exeptionella förhållanden p.g.a. coronaviruset. Men tiderna var också i allra högsta grad exceptionella för våra veterangenerationer under krigsåren.

Tack vare veteranernas uppoffringar bevarades vår självständighet

Förhållandena på fronten är något som vi yngre generationer har nästan omöjligt att förstå. Många av fosterlandets söner stupade och otaliga skadades för evigt i krigen. Tack vare dessa uppoffringar bevarades vår självständighet. I detta sammanhang är det nödvändigt att lyfta upp de finländska kvinnornas insats. När männen var på fronten måste hemmafronten skötas. Utan kvinnornas insats skulle inte heller fronten ha hållit. Också lottornas och Lotta Svärd-rörelsens avgörande insats behöver nämnas.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att även om kriget tar slut, så slutar inte verkningarna av kriget genast när bläcket på fredsfördraget torkat. Fredsvillkoren var mycket tunga för Finland och krigsskadestånden enorma. Men också det klarade Finland genom enorm beslutsamhet. Det är snarast ett mirakel att det fanns krafter till detta, efter de oerhört tunga krigsåren. För krigets minne och efterdyningar finns kvar, långt efter att skotten och kanonelden tystnat. Efter krigen fanns inte heller ännu det välfärdssamhälle som vi idag är vana att leva i. Det byggdes genom hårt arbete av våra veterangenerationer. Det betydde också det, att det stöd från samhället som många behövt och förtjänat inte fanns att tillgå. Det fanns t.ex. inte möjligheter till terapi där man kunde gå igenom krigets fasor.

I dag är situationen annorlunda

Finland är ett välfärdssamhälle som toppar i otaliga internationella undersökningar t.ex. gällande utbildning och sjukvård. Något vi kan vara ytterst tacksamma för, och inte minst nu under den rådande coronapandemin.

Tacksamheten gentemot veterangenerationerna är enorm. Vi yngre generationer bör föra veteranernas arv vidare genom att ta hand om vårt välfärdssamhälle.

Otto Andersson
Skribenten är stadsfullmäktigeordförande i Lovisa