Vid skrivande stund har regeringen Sipiläs senaste interna kris lagt sig. Centern och samlingspartiet har än en gång försonats. Åtminstone för stunden. Helt klart är ändå att stämningen inom regeringen inte är den bästa. Särskilt i centerpartiet är oron stor för att regeringens största enskilda projekt, vårdreformen inte kommer att lyckas. Låter det bekant? För ett knappt år sedan i oktober inledde jag min NÖ kolumn ”Vårdreformen – sorgligt men sant” med att konstatera att regeringspartierna i offentligheten stridit om vårdreformen.

Nu ett år senare är situationen på många sätt oförändrad. Läget med vårdreformen är fortfarande oklar, av flera olika orsaker. Dels är det oklart, ifall regeringen överhuvudtaget får en majoritet för sin reform i riksdagen. För tillfället har regeringen så gott som minsta möjliga majoritet i riksdagen, och många av regeringens riksdagsledamöter verkar vara fundersamma. Dels är det också oklart, ifall regeringens reform kommer att få grönt ljus av grundlagsutskottet som behandlar ärendet senare i höst. Grundlagsutskottet har som bekant redan två gånger konstaterat att regeringens förslag varit grundlagsstridiga. Inte direkt ett bra vitsord för regeringen.

Förbluffande är också att den mest centrala frågan i vårdreformen fortfarande är obesvarad. Nämligen – vad blir bättre med vårdreformen? Reformen skulle förkorta köerna till hälsocentralerna och göra vården mer jämlik runtom i landet. Dessutom skulle reformen stävja ökningen av vårdkostnaderna. Enligt dom flesta sakkunniga kommer dessa målsättningar inte att uppfyllas. Tvärtom säger många t.ex. att vårdkostnaderna t.o.m. kan öka. Är det verkligen vettigt att genomföra en sådan reform? Nej, säger jag.

Personligen tycker jag att man bl.a. ännu allvarligt borde överväga att låta ansvaret för åtminstone äldrevården stanna hos kommunerna. Jag säger inte, att det inte skulle finnas saker att förbättra i kommunerna också. Men, jag tvivlar starkt att något skulle bli bättre av att flytta ansvaret för äldrevården från vårt ca 15 000 invånares Lovisa till landskapet Nyland med 1,6 miljoner invånare. Våra äldre förtjänar en trygg ålderdom och jag tror att den bäst garanteras genom att låta ansvaret för äldrevården stanna i den egna kommunen.

En sak är ändå klar oberoende hur regeringens vårdreform slutligen landar. Riksdagsvalet våren 2019 kommer i en eller annan form mycket att handla om vård och omsorg.

Otto Andersson
Skribenten är stadsfullmäktigeordförande i Lovisa och jobbar för Svenska riksdagsgruppen

Kolumn 27.9.2018

ottoandersson.fi