Vi sitter uppe på åsen i Lovisa, i ett vackert vardagsrum med välfyllda bokhyllor. En plats lämplig för ett samtal om böcker och läsandets betydelse. Inte det man först kommer att tänka på, kanske, då det gäller politik. Men så är det också författaren Johanna Holmström som satt sig mittemot Otto Andersson, för ett samtal inför valet.
Otto börjar med att säga att utbildningen alltid stått hans hjärta nära, och är ett av hans huvudteman i valet. Han har ju redan inom kommunalpolitiken i Lovisa gjort sig känd för sitt engagemang i utbildningsfrågor. Men i det här samtalet är det statistiken över läsintresset som står i fokus.
– Läsandet har gått ner, vilket är oroande, konstaterar han. Framför allt att ungdomarna inte läser. Läsandet har alltid varit viktigt för mig. Man kan resa genom att läsa. Du har ju säkert följt med den här diskussionen?
Johanna svarar att hon givetvis har gjort det. Hon har själv två barn i skolåldern, den äldre 13 år och den yngre 11, samt en ettåring, och hon har läst massor med de två äldre. Hon upplever därför att hennes barn har ett stort ordförråd, säkert större än många andra.
– Men jag märker ändå att allmänbildningen är låg. Mina barn vet inte sånt som jag visste då jag var i deras ålder. Och det är för att det inte finns någon bas för kunskapen längre, och det är samma med deras kamrater. Och då läser vi ändå hemma.
Enligt Johanna lyfter man just nu hela tiden fram matematiken, medan alla de övriga ämnena har börjat ses som mindre värda. Otto håller med, genom att undra om det faktiskt är lång matematik som vi alla alltid behöver:
– För mig som verkar inom juridiken har jag t.ex. inte haft så stor nytta av det. Men för ingenjörer och naturvetare är det givetvis nödvändigt.
– Och jag, utbrister Johanna, skulle inte ens i dag komma in på universitetet, med mina mattakunskaper!
Det började med Asterix
Sedan följer en diskussion om vilka läsvanor de själva har. ”När började ditt läsintresse?” frågar Johanna.
– Jag lärde mig läsa först i skolan, svarar Otto. Men sedan gick det fort. På ettan läste jag först Asterix, vilket gjorde mig intresserad av romarriket redan som 8-åring! Därefter Enid Blytons böcker. Sedan blev fantasy, med Tolkien och David Eddings, som var min favorit.
– Var du en ensamläsare, dvs. ensam om ditt läsande, speciellt då du var en pojke?
– Jo, jag var nog en udda fågel. Men säker kan jag inte vara, kanske kompisarna inte vågade erkänna att de läste. Men jag har nog en känsla av att det ifråga om läsandet fanns en obalans mellan könen.
Vad ska man då göra åt det minskade läsintresset? Enligt Otto borde man framför allt uppmuntra till att läsa, både hemma och i skolan.
– Då jag gick i skolan lyssnade vi på den tidens ljudböcker, i radio. Vi hade en bra lärare.
Men han konstaterar att man som politiker har svårt att göra detaljbeslut på den nivån: ”Vår uppgift som politiker är att ge ramar och resurser. Jag hör av olika lärarbekanta att de framför allt behöver arbetsro och att få fokusera mera på sin grunduppgift, att undervisa. Istället för administration och dokumentation.”
Johanna konstaterar att hon som författare nog inte har några enkla svar. Och frågar i stället vad Otto läser just nu?
– Jag läser mest lagtexter och regeringspropositioner, och det är ju så långt ifrån skönlitteratur man kan komma.
Men han konstaterar att det på sistone blivit alltmer biografier, främst av politiker. Nu t.ex. av Barack Obama, också som ljudbok, för att han enligt Otto har en så bra röst. Men han undrar vad det är författaren får, då man som konsument får ljudböcker såpass billigt?
– Ja, det har varit stressande, svarar Johanna, att följa med hur bokförsäljningen efter pandemin rasade, medan lyssnandet ökat, utan att vi får motsvarande ersättningar för det.
Otto berättar att han började läsa deckare under tonåren, och då var det mest Mankell. Senare har det blivit också andra, som Kepler och Lapidus. Många av dem är ju samhällsinriktade.
– Jag har faktiskt inte läst en enda deckare! svarar Johanna. Men borde kanske göra det. Att skriva en bra deckare är ju inte alls lätt.
Otto konstaterar att han om möjligt alltid läser böckerna på originalspråk, åtminstone svenska och finska, men också engelska. Men att han samtidigt har stor respekt för översättarna, som gör ett jätteviktigt jobb. Hur mycket samarbetar Johanna med sina översättare?
– Jag samarbetar mycket med dem, svarar hon. Men samarbetet måste funka, annars går det inte. Jag gör t.ex. ofta ändringar ännu alldeles i slutskedet.
Litteraturstudierna förstörde mitt läsintresse
Otto är nyfiken på Johannas förhållande till sitt skrivande, och sitt läsande. Han skriver ju själv kolumner, men uppger sig ibland få ”skrivstopp”. Men inte bara det utan också lässtopp. ”Har du haft sådant?” frågar han.
– Ja, jag har också haft lässtopp ibland. T.ex. efter att jag blivit klar med mina litteraturstudier, vilka förstörde en del av mitt läsintresse, och ledde till att jag faktiskt hade ett lässtopp på 10 år. Jag läste facklitteratur för att göra research, men då jag sedan på nytt började läsa skönlitteratur fick jag huvudvärk, av ren ovana. Så jag förstår barn som säger att de har svårt att läsa, jag vet hur det känns. Hur ska vi få de här barnen att läsa skönlitteratur?
Otto säger att han är glad över att hans föräldrar sporrade honom. Men hur sporrar vi i dag våra barn och ungdomar? Hur vänder vi utvecklingen? Johanna instämmer och konstaterar att det dessutom nu finns så många fler distraktioner i barns och ungdomars liv. Och säger uppriktigt att hon är glad över att hon inte är politiker, och inte behöver ha svaren.
Otto konstaterar att Johanna i sina böcker tagit upp också svåra problem i samhället, som integration och psykisk ohälsa, och undrar om hon vill påverka med sitt skrivande?
– Ja, jag vill nog påverka. Det var ju delvis därför jag studerade också journalistik. Jag kommer ihåg att jag som ung studerande med bestämdhet sa ”Jag vill förändra världen!”. Och jag vill nog fortfarande också som författare ta upp viktiga frågor. Alla vill det inte, men jag uppfattar det som mitt ansvar. Men jag är nog inte lika sträng mot mig själv längre, och tycker att jag också får underhålla.
Otto svarar att det ju ofta är lättare att läsa om problem i samhället i romanform, och att skönlitteraturen t.o.m. kan ha större genomslagskraft.
– Men man ska inte tänka på litteraturen som verktyg för politisk påverkan, varnar Johanna. Vi har ju sett hur det kan gå. Men vi vet att t.ex. historiska romaner lockar i dag, folk vill fly till nåt annat.
Och Otto instämmer: ”Det fina med litteraturen är ju att du kan koppla bort till en annan verklighet.”
Båda uppger att de försökt lära sig att själva få bättre läsvanor. Johanna konstaterar att hon försökt ändra sina vanor och t.ex. läsa bara en kort stund i stället för att skrolla, medan Otto säger att han i sin tur numera alltid försöker läsa lite på kvällen innan han somnar, i stället för att skrolla.
Vi får inte tappa våra ungdomar
Otto återkommer ännu till det han började med, utbildningen.
– Alla partier har nu inför valet lovat att inte skära i utbildningen, men vi får se hur det går. För egen del säger jag absolut nej till nedskärningar inom utbildningen!
Båda konstaterar att det är olyckligt att man så ofta i dag förutsätter att 14-15-åringar ska veta vad de vill utbilda sig till och göra senare i livet.
– Det kan tvärtom ofta vara helt bra att ha en dubbel utbildning, säger Johanna. Det behöver inte alls vara något slöseri. För mig var det en ögonöppnare då jag som vikarierande lärare upplevde unga killar som medvetet skaffade sig dåliga betyg för att undvika gymnasiet. De ville hellre gå i yrkesskola.
– Och det är viktigt med goda läroavtalsstigar, tillägger Otto. Och att närundervisningen fungerar. Det är viktigt att vi utvecklar yrkesutbildningen i samarbete med näringslivet, men vi kan inte utlokalisera allt till företagen. Jag var själv först emot den förlängda läroplikten, men inser nu att det är en viktig strukturell reform.
Och Johanna instämmer: ”Ja, det är viktigt att vi inte tappar våra ungdomar.”
Otto avrundar samtalet med att fråga Johanna hur hon trivs, hon har ju redan bott i Lovisa en tid.
– Ja, det är redan fyra år, och jag trivs bra. Men det skulle gärna få finnas bättre bussförbindelser till Helsingfors!
Otto blir inte svaret skyldig, och ska här få sista ordet:
– Vi har jobbat mycket med den saken från stadens sida, mot NTM-centralen. Mycket har gjorts, men det återstår ännu mycket att göra, fr.a. när det gäller kvällarna, för att inte tala om trafiken inom kommunen.
Text: Thomas Rosenberg