Den senaste veck­an har vi i medierna kunnat läsa om grova fall av vanvård inom äld­revården i Finland. Det här är helt oacceptabelt. Våra seniorer måste kunna känna sig trygga. Alla bör ha rätt till en trygg äldrevård, dyg­net runt, på sitt eget modersmål. De grova problem som finns mås­te tas på största allvar. Ekonomisk vinning får inte gå före människo­värdet.

Riksdagen behandlar för tillfäl­let regeringens förslag till vårdre­form. Hur det går med förslaget är ett stort frågetecken. Anmärk­ningsvärt är att regeringen föreslår att all social-och hälsovård, inklu­sive äldrevården skulle flyttas över från kommunerna till 18 landskap. För de östnyländska kommuner­nas del skulle detta betyda att land­skapet Nyland med cirka 1,6 mil­joner invånare skulle ansvara ock­så för vår lokala äldrevård. Reger­ingens förslag skulle också betyda att kommuner inte längre själv alls skulle få erbjuda äldrevårdstjäns­ter. I stället skulle äldrevårdstjäns­terna erbjudas av landskapet själv och i allt större utsträckning av pri­vata vårdbolag.

Till skillnad från regeringen tycker jag att kommunerna även i framtiden borde få ordna äldrevård. Kommunerna har den långvarigas­te kunskapen och erfarenheten av att ordna den. Är det vettigt att från­ta den rätten? Det tycker jag inte. Samtidigt är det klart att det också finns problem inom den äldrevård som kommunerna i Finland själv ordnar. Problemen måste lösas. Det behövs bland annat tillräckligt med personal inom äldrevården och en bättre övervakning av att äldrevår­den fungerar. Utvecklandet av nya arbetsmetoder och främjandet av personalens arbetshälsa är viktigt. Ifall kommunen köper äldrevårds­tjänster av ett privat vård bolag bör kriterierna för vårdens kvalitet läg­gas högt. Lika viktigt är att hela ti­den följa upp att kriterierna upp­fylls. Det får inte finnas något som helst utrymme för den nonchalans vi läst om i nyheterna.

Däremot tror jag inte att lös­ningen på dessa problem är att flytta äldrevården till landskapen. I kommunerna finns det värdefull kunskap om lokala förhållanden och behov. Man kan till exempel fråga sig vilken kunskap om hem­vården i Liljendal, Paipis eller Kul­lo det finns i huvudstadsregionen dit beslutsfattandet över också vå­ra östnyländska kommuners äld­revård långt skulle koncentreras, ifall regeringen får sina planer ige­nom. Avståndet mellan beslutsfat­tarna och serviceanvändarna ökar. Man kan också fråga sig ifall över­vakningen av vården blir bättre av att flytta den till det befolkningsri­ka och geografiskt stora landska­pet Nyland?

I stället för att frånta kommu­nerna rätten att ordna äldrevård borde en bra vårdreform handla om att ta itu med de riktiga proble­men. Vi behöver ett seniorvänliga­re samhälle.

OTTO ANDERSSON stadsfullmäktigeledamot (SFP), Lovisa

Östnyland 1.2.2019

ottoandersson.fi